Konst - Kursplaner och allt annat som hör ihop
( Kan det vara så jävla svårt?)
Varje ämne har i grundskolan en kursplan som är tänkt skall leda fram till att eleverna kan uppnå de mål som är ålagda oss lärare att arbeta mot.
I bildämnet finns det fyra ben som undervisningen skall utgå ifrån nämligen:
• Tolka
• Förstå
• Använda
• Framställa
Om jag som bildlärare grundar min undervisning utifrån dessa perspektiv så når jag och eleven också rimligtvis de mål som vi skall. Alltså, jag skall kunna utvärdera om eleven har uppfyllt kriterierna för de mål som eleven vill jobba mot. Detta förutsätter naturligtvis att det finns en koppling mellan ”benen” och målen. Och det tycker jag att det gör.
Jag ser de två första begreppen som teoretiska analysverktyg. Här skall eleven utveckla en grundläggande metod och ett språk för bilder. Det innebär att här talar vi om bildens formalia (färg, form, komposition, ljus, bildutsnitt etc) och hur det korresponderar till innehållet (känslomässiga, politiska etc).
Nästa begrepp, använda, innebär att man kan skapa sammanhang, berättelser etc med redan existerande bilder (inklusive sina egna). Ett utmärkt exempel är ex collage eller photostory. Där form och innehåll kan knytas samman. Men också är det ett utmärkt ben att stå på i ett ämnesövergripande perspektiv. Förutsättningen att kunna använda bilder är förstås att eleven kan tolka och förstå bilder, har ett språk, så att innehåll och form kommunicerar. Det sista ”benet” framställa, är kanske det svåraste och det som kräver mest tid något som många gånger kan upplevas som en bristvara i bildämnet. Men nu är det som det är. Här måste vi förutom form och innehåll också arbeta med hantverkskunnande, som ex målningstekniker, olika materials karaktärer, det tredimensionella, skulptur, foto, bildredigering rörlig bild… En väldig massa färdigheter som på en begränsad tid skall anammas. Hur skall vi hinna? Detta är en omöjlighet, men frågan är om det är tanken att vi ska arbeta så mycket med framställandet av bilder? Nota bene! Kursplanen nämner inga specifika tekniker eller metoder, utan det står traditionella och moderna metoder och tekniker. Tittar jag på målen så skulle jag vilja påstå att det till största delen är de andra kunskapsbegreppen tolka, förstå, använda som dominerar. I kursplanens kriterier för godkänt handlar ett av målen om att framställa bilder och former, medan tre härrörs till de andra begreppen. Målen för vg innebär ytterligare en kantring mot analysbegreppen och förmågan att problematisera innehåll . I mvg kriterierna är det uppenbart att det är den analytiska/reflekterande kunskapen samt förmågan att sätta in bilden i andra sammanhang som dominerar.
Kort sagt: det står ingenting om färglära i målen. Nu menar jag inte att färglära inte har någon betydelse utan att den ingår i ett annat sammanhang än att framställa bilder. Den är en del av att tolka och förstå bilder och alltså knuten till ett innehåll( det kommunikativa). Det vidgade textbegreppet innebär för bildens del att det verbala språket får en större användning. Och varför inte de andra som det matematiska språket?
Nu ett exempel: I kursplanens kriterier för betyget väl godkänt står det: Eleven använder bilder i kombination med andra gestaltningsformer för att kommunicera idéer och tankar i bestämda syften.
För att kunna uppfylla dessa mål måste eleven ha kunskap om bildframställande (inte nödvändigtvis bild för det står gestaltningsformer vilket skulle kunna vara skriven text) men låt oss säga foto och ljud. Tekniskt handhavande. De måste också finna ett ämne för sitt arbete alltså rikta blickarna utanför bildämne, det kan vara något samhällsproblem eller existentiellt. För att överhuvudtaget kunna kommunicera i ett bestämt syfte så måste de ha analysmetoderna och språket för att lyckas. Kvalite´ i bilden menar jag betyder att elevens arbete kommunicerar målets innehåll. Om detta är framgångsrikt så förstår jag också innehållet och målet är uppnått. Med elevens arbete menar jag då också elevens förmåga att själv skapa sig ett språk omkring sitt arbete(reflektera). Detta arbetssätt påminner om det konceptuella konstbegreppet. Och om jag läser kursplanen ur detta perspektiv så blir den logisk och fullkomligt möjlig att genomföra och bedöma! Den innebär också en möjlighet att arbeta utanför bildämnet i ett ämnesöverskridande sammanhang utan att bildämnet tappar sin särart.
Cennini skrev på 1400 talet i ”Om Målarkonsten” hur den blivande konstnären går igenom hantverksmetoderna, begreppen, handhavandet. När detta är klart så skall den blivande konstnären lyfta blicken och söka ett ämne för sitt språk.( För Cennini kunde det innebära ”Kan vi förstå Gud med förnuftet?” För oss, ”Kan konsumtionen lösa miljöproblemen?”). Till skillnad mot Cennini menar jag att ”lyfta blicken och söka ett ämne” skall ske parallellt med hantverket för att form och innehåll tillsammans skapar mening och sammanhang. Vi skall också lyfta blicken så att delarna (ämnena) kan skapa en helhet i skolan. För nog är det så att ämnen inte finns, egentligen.
Lars Palm
Varje ämne har i grundskolan en kursplan som är tänkt skall leda fram till att eleverna kan uppnå de mål som är ålagda oss lärare att arbeta mot.
I bildämnet finns det fyra ben som undervisningen skall utgå ifrån nämligen:
• Tolka
• Förstå
• Använda
• Framställa
Om jag som bildlärare grundar min undervisning utifrån dessa perspektiv så når jag och eleven också rimligtvis de mål som vi skall. Alltså, jag skall kunna utvärdera om eleven har uppfyllt kriterierna för de mål som eleven vill jobba mot. Detta förutsätter naturligtvis att det finns en koppling mellan ”benen” och målen. Och det tycker jag att det gör.
Jag ser de två första begreppen som teoretiska analysverktyg. Här skall eleven utveckla en grundläggande metod och ett språk för bilder. Det innebär att här talar vi om bildens formalia (färg, form, komposition, ljus, bildutsnitt etc) och hur det korresponderar till innehållet (känslomässiga, politiska etc).
Nästa begrepp, använda, innebär att man kan skapa sammanhang, berättelser etc med redan existerande bilder (inklusive sina egna). Ett utmärkt exempel är ex collage eller photostory. Där form och innehåll kan knytas samman. Men också är det ett utmärkt ben att stå på i ett ämnesövergripande perspektiv. Förutsättningen att kunna använda bilder är förstås att eleven kan tolka och förstå bilder, har ett språk, så att innehåll och form kommunicerar. Det sista ”benet” framställa, är kanske det svåraste och det som kräver mest tid något som många gånger kan upplevas som en bristvara i bildämnet. Men nu är det som det är. Här måste vi förutom form och innehåll också arbeta med hantverkskunnande, som ex målningstekniker, olika materials karaktärer, det tredimensionella, skulptur, foto, bildredigering rörlig bild… En väldig massa färdigheter som på en begränsad tid skall anammas. Hur skall vi hinna? Detta är en omöjlighet, men frågan är om det är tanken att vi ska arbeta så mycket med framställandet av bilder? Nota bene! Kursplanen nämner inga specifika tekniker eller metoder, utan det står traditionella och moderna metoder och tekniker. Tittar jag på målen så skulle jag vilja påstå att det till största delen är de andra kunskapsbegreppen tolka, förstå, använda som dominerar. I kursplanens kriterier för godkänt handlar ett av målen om att framställa bilder och former, medan tre härrörs till de andra begreppen. Målen för vg innebär ytterligare en kantring mot analysbegreppen och förmågan att problematisera innehåll . I mvg kriterierna är det uppenbart att det är den analytiska/reflekterande kunskapen samt förmågan att sätta in bilden i andra sammanhang som dominerar.
Kort sagt: det står ingenting om färglära i målen. Nu menar jag inte att färglära inte har någon betydelse utan att den ingår i ett annat sammanhang än att framställa bilder. Den är en del av att tolka och förstå bilder och alltså knuten till ett innehåll( det kommunikativa). Det vidgade textbegreppet innebär för bildens del att det verbala språket får en större användning. Och varför inte de andra som det matematiska språket?
Nu ett exempel: I kursplanens kriterier för betyget väl godkänt står det: Eleven använder bilder i kombination med andra gestaltningsformer för att kommunicera idéer och tankar i bestämda syften.
För att kunna uppfylla dessa mål måste eleven ha kunskap om bildframställande (inte nödvändigtvis bild för det står gestaltningsformer vilket skulle kunna vara skriven text) men låt oss säga foto och ljud. Tekniskt handhavande. De måste också finna ett ämne för sitt arbete alltså rikta blickarna utanför bildämne, det kan vara något samhällsproblem eller existentiellt. För att överhuvudtaget kunna kommunicera i ett bestämt syfte så måste de ha analysmetoderna och språket för att lyckas. Kvalite´ i bilden menar jag betyder att elevens arbete kommunicerar målets innehåll. Om detta är framgångsrikt så förstår jag också innehållet och målet är uppnått. Med elevens arbete menar jag då också elevens förmåga att själv skapa sig ett språk omkring sitt arbete(reflektera). Detta arbetssätt påminner om det konceptuella konstbegreppet. Och om jag läser kursplanen ur detta perspektiv så blir den logisk och fullkomligt möjlig att genomföra och bedöma! Den innebär också en möjlighet att arbeta utanför bildämnet i ett ämnesöverskridande sammanhang utan att bildämnet tappar sin särart.
Cennini skrev på 1400 talet i ”Om Målarkonsten” hur den blivande konstnären går igenom hantverksmetoderna, begreppen, handhavandet. När detta är klart så skall den blivande konstnären lyfta blicken och söka ett ämne för sitt språk.( För Cennini kunde det innebära ”Kan vi förstå Gud med förnuftet?” För oss, ”Kan konsumtionen lösa miljöproblemen?”). Till skillnad mot Cennini menar jag att ”lyfta blicken och söka ett ämne” skall ske parallellt med hantverket för att form och innehåll tillsammans skapar mening och sammanhang. Vi skall också lyfta blicken så att delarna (ämnena) kan skapa en helhet i skolan. För nog är det så att ämnen inte finns, egentligen.
Lars Palm
